Idag är det torsdag och min sista skoldag. Dagen då jag skulle kunnat kalla mig för undersköterska. 

Tyvärr så har jag mått så dåligt nu under en period så att jag inte fixade att göra min sista praktik. Detta leder till att jag inte är färdig förän jag kompletterat med den vid något tillfälle. Det är bara att bita ihop och tänka på att det viktigaste då var att komma tillbaka och bli bättre, och jag var i alla fall realistisk med att jag inte hade fixat det.

 

I morgon ska min sambo iväg på firma fest. Mycket blandade känslor ifrån mitt håll. Dels är det just det där med att vara ensam. Jag är inte särskilt van vid det, och speciellt inte att han är iväg med andra som jag inte känner. Kanske finns det massor av tjejer där? Som sagt det här är tankar rakt ur mitt huvud, ocensurerat. Inte till för att dömas av de som tycker det är sunt att kunna vara ifrån varandra. Absolut, jag kan tänka att det är så det ska vara, men jag kan inte känna det. 

 

Sen är det alkoholen. Jag kan utan att överdriva säga att jag känner hat av att vara ikring andra som dricker. Jag är livrädd och det känns som att om jag inte springer där ifrån så ska jag kvävas och dö. 

Jag tror inte att min sambo skulle göra mig illa, inte för något i världen, men jag känner mig ändå rädd för vad alkoholen gör med folk. Hur jag inte vet vad som kommer näst när dom inte är sitt fulla jag. 

 

Det var en gång av alla andra som gick lite för långt. Då jag fortfarande bodde hemma hos mamma och hennes sambo som har ett alkoholmissbruk. Denna gången handlade det inte om att han slog i saker, hade sönder dörrar eller skrek och var allmänt agressiv. Denna gången sa mamma något fel som gjorde att det rann över. Mamma har fortfarande idag jätte ont i den arm han tog tag i och vred bakåt, och ibland när jag tänker på det här är jag så tacksam för att hans son kom ner precis då och tog tag i honom. Jag är livrädd för vad som hade hänt annars. 

Jag var alltid livrädd och jag vet att mamma också var rädd. Mamma tycker lika illa om alkohol som jag och har aldrig i min uppväxt druckit mer en något glas cider eller vin vid kalas eller liknande för att lyxa till det, så som det ska vara när man har barn. 

 

Därför går jag inte på krogen, jag går inte på fester och jag sitter inte hemma hos någon med massor av folk och dricker. Jag kan inte känna någon glädje av det även om jag skulle vilja det. 

Så när alla frågar och tittar konstigt på mig när jag säger att jag gjorde en jäkla massa dumt i tonåren men det innefattade inte alkohol, jag gillar inte vad det gör med människan. 

 

Jag började dricka när jag blev äldre, för att döva ett utav mina destrutiva förhållanden som jag inte kunde ta mig ur. Trots min mammas sambo så hade jag lyckats flytta ihop med någon som drack dagligen, inte bara en lätt öl utan flera groggar på kvällarna. Och när jag började, ja då drack jag minst lika mycket själv och gärna lite till. Allt för att inte känna något. För att slippa känna rädslan. 

Jag blandad alkohol med lugnande tabletter för att få den där extra effekten av att få vara bortom verkligheten. På morgonen när vi vaknade upp stod det oftast ett flertal grogg glas på sängborden. 

 

Jag tog mig ur det förhållandet, och tack vare det tog jag mig även ur det destruktiva med alkoholen och tabletterna. Idag kan glädje för mig vara att ta en cider med min sambo eller möjligtvis någon nära vän som kan respektera hur jag känner, och att vi sitter hemma och inte ute. 

 

En väldigt förkortad version av min relation till alkohol.